|
|
|
1800-talet
Det första som omnämns i skriftliga källor, som är framforskat av Jamtli, Jämtlands läns museum är följande:
|
|
|
- En kvinna född 1799 i Krokvågen i Ragunda socken hörde sina föräldrar berätta att de förebådade olycka om Storsjöodjuret visade sig för människorna.
- Vintern 1840 ismetade Ersson i Sanne och några bekanta utanför Hackås när plötsligt, ”ett ovanligt stort djur for förbi det stora hålet under isen. Djuret skulle ha varit så brett att det täckte hålet fullständigt” och en god stund gick innan det passerat på längden förbi öppningen i isen”. Djuret hade enligt vittnena fläckar, från svartgrön till gulgrå.
- Sommaren 1863, en varm och lugn julidag, såg riksdagsman Jöns Bromée och flera av hans gårdsfolk, då de strax före solnedgång kom hem från slåttern i Billsta, Hackås, att ett ovanligt och stort djur plaskade i Storsjön nära land och invid ån utanför gården. Bromées svärmor menade att det var badande barn som ”plaskade och väsnades” så. Efter närmare skärskådande fann de dock att det ej kunde vara barn som satte vattnet i sådan rörelse. Vattenkaskaderna upphörde något, och de kunde då se att det var ett ovanligt djur, som låg delvis på själva stranden, delvis i vattnet. Det var stort och styggt och hade flera korta, tjocka fötter. ”Det var nog dessa fötter, på vilken aftonsolen blänkte, som vi från början trodde var barn”. Då alla var ense om, att det var ett stort, styggt sjödjur, beslöt man att förfölja det. Två bössor laddades och två båtar utrustades i hast. Under tiden hade odjuret begivit sig något från stranden ut i vattnet och rörde sig sakta utåt. Det liknade då 10 á 12 blanksvarta , hoplänkade ankare, som gått efter varandra. Fem man gick i vardera båten, i den ena Bromée, väpnad med bössa och fyra roddare. I den andra mjölnare G Qvarnström, likaledes beväpnad med bössa och fyra roddare. Man rodde efter djuret allt vad roddarna förmådde, men hann aldrig inom skotthåll, tvärtom vann djuret alltmer försprång och mitt på sjön mellan Billsta och Matnäsudden försvann det i djupet och kom icke åter upp.
Bland förföljarna fanns handlaren E. Byström och drängarna N. Berglund och Nilsson. Många stod på gården och såg på djuret och färden. Djurets storlek kunde ej så noga bestämmas, ty att döma av vattnets rörelse var icke hela djuret synligt ovan vattnet, men den synliga delen kan man uppge till 10 alnars längd.
Att detta är sanning, intygar riksdagsman Jöns Bromée under edlig förpliktelse. Berättelsen var intagen i tidningen Jämtlandsposten 1.11 1893. Intyget var infört i samma tidning 31.10. 1898.
- 1894 i oktober var John Bergström och hans hustru i båt på väg mellan Myssjö och Hackås när båten plötsligt törnade emot ”något mjukt föremål med påföljd att den höjdes och började vicka åt ena sidan”. Något grund fanns inte på platsen och vittnena var övertygade om att Storsjöodjuret härjade långt nere i Funäsviken. Fångstbolaget i Östersund svara med att sätta ut ståndkrokar. Man konstruerade dessutom en flotte så att hela arsenalen kunde skeppas runt till de platser där Storsjöodjuret ofta visat sig.
- 1898 , den 10 juli befann sig ett sällskap på sex personer nere vid Vattjoms brygga i Oviken. Det var sol och fint och Storsjön låg spegelblank. Plötsligt upptäcker faktor P.E Åsén på cirka en kilometers avstånd någonting som han först trodde var ”en i aktern hårt lastad båt”. Hans hustru påpekade dock att det inte kunde vara någon båt. Då rusade han ner till roddbåten och begav sig ut på sjön för att titta närmare på det. Han närmade sig en kropp, ”som nu befanns lysa starkt röd i solskenet på den lugna sjön”. Först trodde Åsén att en räv hamnat i vattnet, sedan fick han klart för sig att kroppen var minst 4-5 meter lång och omkring 1,5 meter bred. Åsén rodde runt den och såg den både från sidan och rakt bakifrån. Baktill höjde den sig nära två tredjedels meter över vattenytan medan den var längre framtill. Bakkroppen var tvärt avhuggen och tämligen platt, framtill smalnade den av och var något kupig. Färgen var mellanröd med mörka strimmor i vilka han såg en gränsslingrande rand. Kroppen var slemmig och fjällbeklädd.
När han var cirka tre meter ifrån djuret, som nu låg nästan stilla, reste sig plötsligt ”två fenor
eller öron under ett träslamrande läte och med flaxande rörelser”. Dessa märkliga bihang
sträcktes ” tills de stodo raka och spända parallella med djurets ländaxel samt glänsande
hvita i solskenet”.
Åsén hade kunnat studera djuret i minst 15 minuter, innan ångbåten i Vällviken gav ifrån sig
en signal.
|
|
|
|
